Om bokbindning

Sitomo
De forntida
grottmålningarna vittnar om människans behov att uttrycka sig med bilder.
Med tiden blev bilderna
bokstäver - skriften uppstod. De tidigaste skrifterna bestod av sten- eller
lertavlor.
Papyrusbladen och bearbetat
läder, pergament, lämpade sig redan bra för skrift.
På 700-talet spred sig från Kina kunskapen om ett
nytt, lätt skrivmaterial - papper - som förutom handskrifter kunde användas för
tryckta bilder och bokstäver.
Med tiden
centraliserades förvaringen och kopieringen av böcker till klostren. Böckerna
var stora och dekorationerna enkla. När de värdsliga furstarna blev
intresserade av litteratur uppstod ett skrå av bokarbetare utanför klostren.
Pärmarna kläddes in med läder eller dyrbara textiler. För utsmyckningen
användes silver, pärlor, elfenben och ädelstenar.
Bokens rygg
förstärktes med stöd av läder eller garn, i vilka sidknippena fästes. Man
började även använda lim, som ytterligare förstärkte ryggen. Man utvecklade
speciella pergament, olika papper och läder, som gjorde det möjligt att variera
planeringen och utförandet av bokbanden. Den moderna bokens uppbyggnad, med
rygg, pärmar och falser utvecklades på 1400-talet. De metoder och redskap som
man då utvecklade används ännu i dag vid inbindning för hand. En modern bok
består också den av papper, läder och tyg. Falsben, bokbindarkniv och häftlåda
är nödvändiga ännu idag.
Den industriella
revolutionen och maskinell tillverkning förenklade bokens uppbyggnad,
läderbanden ersattes av papper och dyrbara tyg byttes ut mot billigare
pappersförstärkt klot och konstläder. En modern
pocketbok är maskinellt tillverkad, enkel och billig. Dess estetiska värde är
oftast obefintligt, medan en bok som bundits in för hand är ett unikt och
dyrbart konstverk.