Om bokbindning

De forntida grottmålningarna vittnar om människans behov att uttrycka sig med bilder.

Med tiden blev bilderna bokstäver - skriften uppstod. De tidigaste skrifterna bestod av sten- eller lertavlor.

Papyrusbladen och bearbetat läder, pergament, lämpade sig redan bra för skrift.

På 700-talet spred sig från Kina kunskapen om ett nytt, lätt skrivmaterial - papper - som förutom handskrifter kunde användas för tryckta bilder och bokstäver.

Med tiden centraliserades förvaringen och kopieringen av böcker till klostren. Böckerna var stora och dekorationerna enkla. När de värdsliga furstarna blev intresserade av litteratur uppstod ett skrå av bokarbetare utanför klostren. Pärmarna kläddes in med läder eller dyrbara textiler. För utsmyckningen användes silver, pärlor, elfenben och ädelstenar.

Bokens rygg förstärktes med stöd av läder eller garn, i vilka sidknippena fästes. Man började även använda lim, som ytterligare förstärkte ryggen. Man utvecklade speciella pergament, olika papper och läder, som gjorde det möjligt att variera planeringen och utförandet av bokbanden. Den moderna bokens uppbyggnad, med rygg, pärmar och falser utvecklades på 1400-talet. De metoder och redskap som man då utvecklade används ännu i dag vid inbindning för hand. En modern bok består också den av papper, läder och tyg. Falsben, bokbindarkniv och häftlåda är nödvändiga ännu idag.

Den industriella revolutionen och maskinell tillverkning förenklade bokens uppbyggnad, läderbanden ersattes av papper och dyrbara tyg byttes ut mot billigare pappersförstärkt klot och konstläder. En modern pocketbok är maskinellt tillverkad, enkel och billig. Dess estetiska värde är oftast obefintligt, medan en bok som bundits in för hand är ett unikt och dyrbart konstverk.